marthina

På måndag stod jag på JFK och köade för säkerhetskontroll med hundratal andra. De flesta hade I Love NY-grejer på sig, och för en stund ångrade jag mitt beslut att inte köpa en. De känns bara så turistiskt att ha en sån. Jag kände mig aldrig som en turist under min vistelse. Det var liksom hemma.

En man som såg ut som Michael Jackson sade igenting om min 32 kg tunga kappsäck och låt mig checka in där businessklassen checkar in.

Resa var väldigt lång, med förseningar i alla skeden. Sov en knapp halvtimme på första flyget, och lite på en timme på flyg nummer två. Air Berlin e inte direkt det bekvämaste i flygväg. Jag var väldigt tacksam över boken jag köpt på JFK som höll mig sällskap hela vägen till Dusseldorf. Tillbringade runt 4 timmar på Dusseldorf, försökte sova, drack bästa koppen kaffe sedan april och gick runt. Konstaterade att tyska e nästan förståeligt.

På tisdagmorgon åt jag bröd med medvurst å tomat å saltgurka, medan solen gick upp över molnen.

Det kändes ganska bra att åka tillbaka. Det var liksom tid för det.

Jag kom fram till Helsingfors på tisdageftermiddag. Taxichauffören som körde mig in till stan slutade aldrig prata. Jag var helt slut, hade huvudvärk, mådde illa och var yr och orkade inte ens försöka vara artig.

Jag låste upp dörren till mitt nya hem i Tölö. Sov en stund. Var vaken en natt och började jobba nästa dag.

Att jobba på en canceravdelning då man i princip inte sovit på 2-3 dygn e inte att rekommendera. Man behöver liksom lite mer skärpa än så. Det har gått sååå mycket bättre än förväntat att jobba. Min finska e plötsligt bättre än någonsin. Jag har inte glömt precis allt. Å alla e trevliga.

De 2 första jobbdagarna e nu avklarade och nu har jag 2 lediga dagar framför mig.

Hur det känns att vara tillbaka? Jag vet inte. Är för trött för att svara på den frågan. Men ändå, kanske lite bättre än jag hade räknat med.